Obetydlig?

Jag förstår mig inte på människor. Inte det minsta. Åtminstone inte ibland.

Igår var jag på Kelly's med Oscar och Björn. Helt plötsligt ska de gå på en fest hemma hos en vän till dem. Jag skulle vidare till en klubb och träffa lite andra vänner, men de hade inte kommit dit än. Därför ber jag Oscar att vänta i tio minuter med mig så att jag slipper stå ensam och hänga i kylan. Men oj oj, det var tydligen för mycket begärt. Ynka tio minuter. Och de skulle dessutom bara på en hemmafest, men eftersom Björn är viktigare än mig så kunde Oscar inte vänta med mig en liten stund.

Sådant gör mig arg. Och ledsen. Jag åkte hem och satt i trappan upp till lägenheten och grät istället. Kände mig helt obetydlig. Det är den skönaste känslan i världen. NOT! Så tack Oscar för att du är så himla snäll. Nu är jag arg.

Meningslöshet

BOOM! Meningslösheten slog in igen. Tomheten. Ensamheten. Kalla det vad ni vill. Den där känslan i bröstet som säger att det spelar ingen roll. Man känner sig halv. Man letar efter något. Men man kan inte hitta det man söker. Paniken kommer över att man inte hittar. Man försöker förgäves hitta något. Alla känslor har gömt sig djupt och vägrar komma fram. Det är som "hide and seek" i totalt jävla mörker. Det ekar tomt.

Ignorera Erica-dagen?

Jag vet inte varför de här dagarna kommer. Jag hatar dem så mycket. Det är som att jag finns ännu mindre än vad jag vanligtvis tror att jag gör. Folk hör inte av sig. Folk som vanligtvis hör av sig hör inte av sig. Jag blir rädd och vet inte vad jag ska göra. Det är dåliga dagar. Jag blir speciell då tror jag. På ett konstigt humör då jag skrämmer bort folk mer än jag vanligtvis gör. Eller så är allt det här i mitt huvud. Det kan också kallas söndag OCH juldagen. Vilket det naturligtvis också gör. Är jag den enda som tycker att bakfylledagar inte ska vara en anledning till att inte höra av sig...?