Long long time ago, I can still remember

Jag har inte skrivit på väldigt länge nu känns det som. Över en månad faktiskt. Det har inte funnits någon som helst motivation till det. Nu gör jag ett nytt försök. Jag gör försök om och om igen. Det har hänt lite grejer dock. Bra grejer, och dåliga grejer.

Sedan den kvällen då jag kom hem till Max och hittade honom i någon slags...ja, jag vet inte vad jag ska kalla det och tanken på den kvällen får ångesten att bubbla upp inom mig. Han var som en zombie mer eller mindre. Jag vet varför men tänker inte skriva det. Sen dess har glädjen försvunnit lite ur mig och jag har flytt bort i ett hav av vakenhet och problem.

Men jag har tagit itu med saker också. Jag har varit hos en läkare och blivit remissad till psykiatrin med misstanke om bipolär sjukdom. Nästa torsdag, alltså om en vecka, ska jag dit och göra vad det nu är man gör där. Det känns skönt på något sätt.

Livet känns som om det är pausat. Jag väntar på något som aldrig kommer att hända. Min omotivation till allt gör att jag inte kan se en väg som leder till det jag faktiskt vill här i livet. Det där hemmet och den där hunden. Ett jobb jag faktiskt inte har något emot att gå till. Vänner runt omkring mig som inte trippar på tå för att jag ska lasha eller för att jag gör som jag gör. Allt det där som livet borde vara ligger någonstans i framtiden...men jag vet inte hur jag ska ta mig dit. Allt mellan är en enda dimma. Ett hav med höga vågor som gör att jag inte kan ta en båt och börja ro. Jag behöver hjälp med mina problem för att få det liv jag vill ha. Jag tror att livet kan vara underbart större delen av tiden bara man orkar se framåt.

En vän till mig och jag satt och pratade om just omotivationen. Att man kan hoppas på något som man vill ha om några år, men att man inte kan ta tag i saken och börja arbeta sig framåt. Hur gör folk? Ska man se livet som ett projektarbete, precis som det man gjorde i gymnasiet? Sätta upp delmål och börja arbeta. Det är väldigt svårt när allt känns lönlöst. Man vill ta sig framåt, men olust känslorna gör arbetet extremt jobbigt och man gör ingenting.

Jag måste försöka ta mig framåt. Jag hoppas innerligt på nästa torsdag, att få hjälp. Att ta mig ur den här skiten jag försatt mig i. Att jag kan lära mig ett sätt att behålla mitt fokus och vandra på en väg som leder till mitt mål.

Att vakna i en säng bredvid Max en tidig morgon på hösten. Sätta på sig sina sockor och sin One-Piece och gå ner för den knarrande trätrappan. Hundarna, som kallas Björnen och Kompis i hälarna. Tassa ner tyst i köket. Golvet är kallt och utanför är löven på äppelträden gula. Jag tänder eld i vedspisen och sätter på kaffebryggaren. Tar fram en kopp och ställer på diskbänken. Hundarna släpps ut på den lilla gården för att få kissa efter natten och man står där på verandan och tar djupa andetag av den friska och lite kalla luften. Känner att det är skönt att leva. Hundarna leker med varandra. En Akita och en Löwchen. Kuma och Kompis. Kompis är som ett litet moln när han springer omkring. Man ler åt det. När mina håriga vänner kissat ropar jag på dem och de kommer in i igen. Det är lite varmare i köket. Jag häller upp kaffet i koppen och häller på lite mjölk. Sen plockar jag fram smör, ost och marmelad och lägger en skiva rostbröd i brödrosten. Hundarna får mat i sina skålar och äter så där glatt som bara en hund kan. Jag sätter mig vid bordet och tittar ut genom fönstret ytterligare en gång. Det är någon fågel i trädet och pickar lite försynt på ett äpple. Jag tänker att jag ska plocka några äpplen och göra en paj senare under dagen. Sedan tar jag upp min bok och börjar läsa. Eller slår på TVn och tittar på nyhetsmorgon eller något annat random program som går tidigt på morgonen.

Livet är enkelt. Fridfullt. Jag känner mig hemma och trygg. Det är så jag vill ha det. Varför är vägen till ett så enkelt liv inte enkel? Vad krävs egentligen för att komma dit?