Dylan, min mysunge!

Dylan är här nu och jag har inte haft en ledig stund att skriva på i bloggen. Tiden går så snabbt, men ändå sakta. Ja, ni kanske vet hur det är. Just nu ligger han vid mina fötter i soffan. Han har skaffat sig en favorit plats på en av våra stora blommiga kuddar. Han rullar upp och ner på den och är helt fantastisk!

Jag vet inte vart jag ska börja när det gäller hämtningen och så. Jaja. Förra torsdagen var vi och hämtade Dylan och allt gick som det skulle. Han är den sötaste på jorden. Inte ett ljud gjortde han när vi åkte. Han la sig direkt i mitt knä på en filt och somnade.
Tyvärr åkte vi fel på vägen hem och kom inte hem förens klockan var runt tio. Men Dylan låg i mitt knä och sov hela resan. Han vaknade till och då stannade vi så att han fick kissa och dricka vatten.

Nu har det gått några dagar och vi har lärt känna varandra lite bättre. Han är helt fantastiskt söt och mysig, för det mesta. Han är så duktig med att visa när han måste göra sina behov och det har bara hänt några få olyckor inne när vi inte varit tillräckligt uppmärksamma. Usch va dålig man känner sig då. Annars är han sötast. Han kommer skuttande mot en när man sätter sig på huk och ropar Dylan. Han börjar förstå sitt (inbillar jag mig. ). Och så är han helt otrolig!!! Det ska bli fantastiskt att få vara med om hans uppväxt. Min, vår älskade Baby Dylan.
Det enda som är lite jobbigt är att han har upptäckt charmen med att tugga på våra händer…och fötter…och öron…och armar…ja allt. Han tuggar och bits. Fast det är så med valpar! Trots bitningar går det inte annat än att älska honom!!!

Vi älskar dig, baby Dylan!

(Visst är han sötast på jorden! :D)